Vi måste våga prata om psykisk ohälsa.
Att skriva dethär inlägget är för mig jättesvårt.
Det tar emot samtidigt som jag måste få ut de.
Jag har kämpat och försökt. Försökt orka med vardagen, men det har inte blivit bättre.

Snarare tvärtom.

När man stänger in problemen, trots att kroppen skriker och säger " lyssna på mig, jag orkar inte. Det räcker nu". Så har jag fortsatt.

Tänk att det går över, jag kommer få tillbaka orken. Jag är snart mig själv igen. Jag ska fan inte ge upp.
Men det funkade inte, jag slutade funka. Jag grät på morgonen före jobbet. Mellan körningarna. Påväg hem från jobbet. Jag var så otroligt färdig, minsta lilla sak kändes som ett världsproblem.
Och istället för att inse att det inte funkar. 

Så ser man alla andra, som orkar. Som jobbar mer än en själv.

Som har familj och barn. Men inte klagar.
Men tillslut la min kropp in sista växeln, för att få mig att fatta.

Att jag behöver hjälp.
Och jag har fått den hjälp jag behöver.
Men det är ändå tabu att prata om psykisk ohälsa..
För om du inte orkar så tror folk att du är lat.
Och folk inser inte allvaret i det.
Så jag förstår varför folk väljer att avsluta. 
Men jag är inte en av dom.
Jag ska kämpa.
Jag ska bli frisk.
Och nu ska jag bara ta hand om mig.
Och DU ska ta hand om DIG